Hej mina kära läsare!   

Har varit upptagen med annat så ha inte hunnit skriva eller lägga ut några bilder på ett bra tag nu. 

Som jag tror att jag nämde i mitt förra inlägg så har jag tagit mig in i skolfotografarbetet. Under dessa 4 månader som certifierad skolfotograf  har jag vuxit både i personligheten men också blivit mer självsäker på mig själv. Jag har märkt att om man vågar sig ut utanför dina rammer (mina var att arbeta med något annat än vad jag utbildade mig till i gymnasiet). Jag kan säga som såhär att det var riktigt läskigt att ta det steget men lärorikt och helt underbart att göra detta. Hittade mig själv i arbetet och helt enkelt ubildade mig själv och lärde mig olika saker för varje dag som gick. Jag är så glad över att jag hade min sambo som stöttade mig i mitt val och fanns vid min sida genom utbildningen på en vecka. Tackar verkligen dig och Gud för stödet ni gav och modet ni gav mig för att ta detta steg. 

Ni kanske undrar varför jag tackar Gud för något sådant så ska jag berätta för er.

En vecka efter att jag såg erbjudandet och sökte om att jobba som skolfotograf, var jag nere och jobbade på sommarförskolan i Färjestaden. Jag hade uppgiften av att stänga förskolan och hade då inte tid att svara i min telefon. Efter att sista barnet hade gått hem såg jag ett okänt nummer på mobilen och ett röstmeddelande. Detta var från jobbet jag sökte. Jag blev nervös men ringde upp och vi pratade, berättade lite om mig själv m.m. 

Personen undrade om jag var intresserad och jag sa nervöst att jag måste tänka på detta. Personen accepterade valet och jag skulle höra av mig efter två dagar på en onsdag. 

          Jag satt då fortfrande kvar på förskolan för att stänga det sista. Jag tog då fram två blå papperslappar och skrev på den ena                "Barnskötare" och "Skolfotograf", skakade runt dom, andades djupt och tillslut stannade jag händerna.

I denna stund bad jag en liten bön till Gud och sa " Visa mig vägen den jag ska ta", i samma ögonblick tog jag en av de blå papperslapparna och börjdade vekla ut den, blundade och när det var klart öppnade jag mina ögon. Det stod "Skolfotograf" och jag blev ännu mer nervösare. Jag kunde inte fatta att det var den vägen Han valde för mig. 

Efter denna upplevelsen så gick jag den vägen och trivdes så bra men tyvärr ingen fast anställning. Skäms inte för att berätta detta för någon eftersom att jag växte i mig själv och blivit starkare för varje dag som gått sedan beslutet togs.

När det kommer till arbete så är det inte lätt att hitta något och inte lätt att bli påmind om det varje dag heller. Man mår inte bra av det men jag kommer heller inte sluta leta. Jag är öppen för nya äventyr och utmaningar i mitt liv. Jag älskar att vara skolfotograf och det är något jag vill utvecklas i och mitt drömjobb kommer snart att bli uppfyllt men inte än. 

Jag vill mer med mitt liv än att bli arbetslös efter några månader, jag vill fast jobb, skaffa mig en familj med min sambo, och skaffa hus m.m

Mitt råd till dom som är i samma sits som jag är just nu är att: GE ALDRIG UPP LETANDET!! Kämpa vidare och våga gå en annan vägen än den bekvämaste och det du vet att du är bra på. Du utvecklas mer av att våga välja en annan väg och bli något du drömmer om.

Jag tror på dig och dina nära och kära i din omgivning tror på dig!!

Kämpa vidare och tror på dig själv!

Vi klarar av mer än vad vi tror! :)

Ha det bra!

Kärlek och styrka till er läsare :)